Livsmedels- och jordbrukspolitik

Det finns många frågor angående livsmedels- och jordbrukspolitik, men frågan "Hur ska ett land tillhanda göra sin befolkning med nyttiga, säkra och prisvärda livsmedel?" är själv utgångspunkten för livsmedels- och jordbrukspolitik. Kampen mellan grupper som förespråkar frihandel för jordbruksprodukter och de som förespråkar en hög självförsörjningsgrad har stått länge. De förespråkarna för frihandel vill ha billiga livsmedel och tycker att det är bra att den inhemska jordbruksmarknaden får konkurrens utifrån. De motiverar också för att u-länder kan få igång utvecklingen genom att exportera livsmedel till i-länder. De som däremot förespråkar självförsörjning varnar för att det kan uppstå situationer där prissvängningar på världsmarknaden gör nödvändiga basvaror svåröverkomliga.

Jordbruket i Sverige kan beskrivas som en näringsgren i ständig förändring, syftet var dock i lång sikt att göra landet självförsörjande. Under 1900-talet från de båda världskrigen rådde livsmedelsbrist i Europa och det främste syftet var att öka produktiviteten för att säkra livsmedelsförsörjningen. Sverige är EU-medlem, vilket gör att det är en del av den gemensamma livsmedels och jordbrukspolitik. Eftersom EU vill deras egen producerade livsmedel ska ha företräde vill de att jordbruksprodukter som produceras inom EU ska kunna röra sig fritt utan handelshinder på den gemensamma marknaden. EU ansåg också att ett statligt stöd till jordbrukarna nödvändigt för att dessa skulle stanna på sina gårdar och producera mat, vilket förklarar syftet av målen för EU-jordbrukspolitiken.

Den gemensamma jordbrukspolitiken (EU) har som mål att;

• Höja produktiviteten inom jordbruket.
• Tillförsäkra jordbruks befolkning en skälig levnadsstandard, särskilt genom en höjning av den individuella inkomsten för dem som arbetar i jordbruket.
• Stabilisera marknaderna.
• Trygga försörjningen.
• Tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till rimliga priser.

Jordbrukspolitiken inom EU utgör en ständig källa till irritation p.g.a. de ovanstående fem målen. Den intensiva odlingen leder till att miljön belastas med tungmetaller från konstgödsling och med kemikalier från ogräs- och insektsbekämpning och det gör att jordbrukspolitiken befinner sig under ett ständigt tryck från olika samhällssektorer därför att den medför en rad negativa konsekvenser för folkhälsan miljön och välfärden både inom EU och utanför EU:s gränser. Därmed vill Europas konsumenter ha livsmedel som är säkra och nyttiga.

Nuförtiden satsar Eu mer på att öka produktionen av ekologiska livsmedel och att utveckla nya näringar och grödor för landsbygden, vilket ska leda till mindre produktion av livsmedel och ökad produktion av t.ex. energigrödor. Ungefär 35 % av EU:s budget går till jordbrukspolitiken. EU:s gemensamma jordbrukspolitik och syftet var därmed att få en ökad produktion för att åstadkomma en höjd självförsörjningsgrad gällande livsmedel inom gemenskapen. Målen som har satts upp har varit en följd av politikens strävan om att producera kvalitetsprodukter och främja miljöskyddet inom jordbrukssektorn. EU vill försäkra sig om att alla medborgare kan få livsmedel av samma höga standard. EU:s jordbrukspolitik resulterar i att höja matpriser, överskottsprodukten och låg måluppfyllelse genom att subventionera det ekologiska jordbruket och det leder till ett ökat intresse hos lantbrukare att lägga om sin produktion och detta ger i sin tur till följd att konsumenterna får ett bredare utbud av miljömärkta produkter.

Andra länder kritiserar I-länderna (Eu) i WTO att de skyddar sig med hjälp av handelshinder mot konkurrens i de sektorer där de fattigaste länderna är mest dynamiska. Genom den gemensamma jordbrukspolitiken fick lantbrukarna stöd och garanterade priser, vilket stimulerade dem att öka produktionen, men de andra länderna har svårt att begripa det. En del varor exporterade man med hjälp av stöd, medan andra fick lagras eller säljas med subventioner inom EU. Dessa åtgärder innebar höga budgetkostnader och det var just därför ledde till internationell kritik från andra länder med stora exportintressen.

För länder som inte har handelshinder i form av tullar, gäller priserna på världsmarknaden. Men ofta råder det inte fri konkurrens, eftersom några stora uppköpare har nästan totalt kontroll över marknaden. Fem företag har 90 % kontroll över handeln i kaffe i världen och lika många företag kontrollerar 80 % av tehandeln. Med så företag är risken stor att företagen själva kan sätta priserna. Hur ska ett fattigt u-land våga häva tullar och släppa importen fri då om det inte är särskilt bra på någonting, som inte kan göra någonting bättre än vad andra i-länder kan?

Källor: GEO-boken (s. 202-203)

http://www.sjv.se/amnesomraden/handel/politikochframtid/eusjordbrukspolitik/varforengemensamjordbrukspolitik.

http://www.regeringen.se/sb/d/6376/a/57962

http://www.eu-upplysningen.se/Amnesomraden/Jordbruk/

http://ec.europa.eu/agriculture/capexplained/index_sv.htm

http://sv.wikipedia.org/wiki/Frihandel

http://www.slv.se/sv/Settings/Topplankar/Lattlast/Ekologiska-livsmedel/

/ Ahmet Tan-NVSP10A